1 + 3 = 5 < lugnet

Idag var jag hos studie- och yrkesvägledaren för att stilla min oro över framtiden. Hon fick 1+3 att bli 5 och jag kände mig mer osäker än någonsin tidigare efter vårt möte. Jag var dessutom stressad över insikten om att ungefär fem års studier exklusive eventuell paus för praktik kommer att göra mig oerhört gammal innan jag ens börjat satsa på att rädda världen och de små andra projekten jag planerat in. Efter en halvtimmes överkonsumtion av hennes parfymerade rum hade hon räknat ut mitt snittbetyg till att vara 22,4 och planerat min framtid till att bestå av pol kand med fortsättning på något med internationell konfliktlösning och fred med en praktikplats på något departement däremellan. Jag var stressad och började undra hur jag överhuvud taget skulle hinna börja jobba innan döden gör entré.

Sedan hade partiet kretsårmöte och jag fick all förklaring man någonsin kan tänka sig till varför politiker sällan eller aldrig är sjukskrivna. Stress är obefintligt för denna grupp människor. Oron över min analkande död försvann även den.
Jag är ung nog att gå i blöjor i jämförelse med övriga deltagare idag.
Jag är anarkist i jämförelse med övriga deltagare idag.
Jag är rosafeminim i jämförelse med övriga deltagare idag.

På en föredragningslista har jag aldrig varit med om att punkten "övriga frågor" tagit mer än en minut. Idag tog den mer än en timme och behandlade bland annat fördelaktigt antal våningar på hus i södra delarna av stan. Lägg märke till södra delarna. Som att U-port var stort nog att dela in i väderstreck.

Konservatismen är väletablerad i partiet också. Jag började överväga att leta rätt på en gatsten för att ge sätta mer prägel på den kontrast som verkar finnas mellan våra åsikter.

Sedan skulle jag helt plötsligt ställa mig upp för allmän inspektion. MUF:aren skulle inspekteras efter val. Dock är jag tacksam över de gånger jag nu faktiskt går under defintionen "MUF:aren" och inte "MUF".

Snart kom dock en antydan om ett förslag på en skattesänkning med en hel krona och min energi och fortsatta optimism fann inga gränser.

Nu ska jag ägna mig åt lite terapi.

Ja vi skär ner, ner, ner i kommunens
verksamhet.
Ja vi skär ner, ner, ner, ner till människors frihet.

För övrigt försökte jag länge få bort nördstämpeln med mitt engagemang. När jag nu spenderat tre timmar med människor gamla nog att vara min generations föräldrar och far- och morföräldrar ger jag upp. Det värsta ligger inte i att jag går på möten. Det värsta ligger i att jag tycker det är kul.